Freja Orrmalm Ståhl

Brustna band.

Hon är lika tom som spritflaskan på golvet, liggandes på soffan naken.

Hon försöker sträcka sig efter brevet, som hon engång fick från maken.

Hon sätter sig upp samtidigt som hon fick tag i det i handen, hon läser rad efter rad.

Hon läser om hur han skriver om de brustna banden, hur han slog upp en slags fasad.

Hon analyserar hans krokiga handstil, hon försöker intala sig själv att han kan författa.

Att han så hastigt satte sig i sin bil, och mot ett träd han ratta.

Att han så gärna ville härifrån så hastigt, inte ens kunde säga adjö.

Att livet kunde vara så taskigt, hon kunde inte förstå att han så gärna ville dö.

Han denne morgon var så lycklig och glad, inte kunde hon förstå att något så hemskt grodde.

Hon trodde de levde i någon slags balad, fast så fel hon trodde.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas